Det är när mina värderingar och förutsättningar krockar som det blir konflikt inombords och med omgivningen.
Att jag inte kan göra på det sätt som jag önskar eller alltid har gjort och som andra förväntar sig av mig.
Min identitet, min föreställning om mig själv får sig en törn.
Jag och min omgivning behöver hitta nya sätt att hantera min vardag på, utifrån de nya förutsättningarna.
Det tar tid. Det behöver få ta tid.
Det är lättare att förstå när en skada syns på kroppen. På mig märks bara tröttheten. Som kan vara provocerande. Jag kanske bara är lat?
Men tar jag inte hänsyn till tröttheten så visar sig snart värken och min oförmåga till koncentration i det jag gör, som gör mig ännu tröttare!
Jag blir frånvarande/avstängd för att min hjärna och mitt nervsystem behöver få återhämtning från sinnesintryck och krav.
Ta sig i kragen går liksom inte längre.
Jag hoppas på de nya vägar som byggs i hjärnan och nervsystemet när jag återhämtar mig på olika sätt.
Men vägbyggen tar tid. Kanske blir det nya vägbygget heller inte helt som det en gång var? Det får tiden utvisa.
Och under tiden gör jag så gott jag kan. Med de nya förutsättningar jag fått.
Det är som det är och blir som det blir. Och det kommer att bli bra. Men på ett annat sätt än tidigare.
Jag och min omgivning håller på och kommer att hitta en ny rytm i tillvaron.
Att jag inte kan göra på det sätt som jag önskar eller alltid har gjort och som andra förväntar sig av mig.
Min identitet, min föreställning om mig själv får sig en törn.
Jag och min omgivning behöver hitta nya sätt att hantera min vardag på, utifrån de nya förutsättningarna.
Det tar tid. Det behöver få ta tid.
Det är lättare att förstå när en skada syns på kroppen. På mig märks bara tröttheten. Som kan vara provocerande. Jag kanske bara är lat?
Men tar jag inte hänsyn till tröttheten så visar sig snart värken och min oförmåga till koncentration i det jag gör, som gör mig ännu tröttare!
Jag blir frånvarande/avstängd för att min hjärna och mitt nervsystem behöver få återhämtning från sinnesintryck och krav.
Ta sig i kragen går liksom inte längre.
Jag hoppas på de nya vägar som byggs i hjärnan och nervsystemet när jag återhämtar mig på olika sätt.
Men vägbyggen tar tid. Kanske blir det nya vägbygget heller inte helt som det en gång var? Det får tiden utvisa.
Och under tiden gör jag så gott jag kan. Med de nya förutsättningar jag fått.
Det är som det är och blir som det blir. Och det kommer att bli bra. Men på ett annat sätt än tidigare.
Jag och min omgivning håller på och kommer att hitta en ny rytm i tillvaron.
Samtidigt som jag försöker hitta en vardag i balans så mals jag genom försäkringskassans och arbetsförmedlingens regelkvarnar.
Om jag överlever detta kommer jag klara alla utmaningar jag har kvar i livet.
Jag kommer antagligen överleva Döden också!
Om jag överlever detta kommer jag klara alla utmaningar jag har kvar i livet.
Jag kommer antagligen överleva Döden också!
Att bli frisk från utmattningssyndrom - vad innebär det egentligen?
Är det när jag accepterat
- att jag för alltid, mer eller mindre, kommer vara lättare uttröttbar?
- att jag för alltid, mer eller mindre, kommer vara belastnings- och intryckskänslig?
- att jag för alltid, mer eller mindre, kommer behöva långa återhämtningsperioder?
- att jag för alltid, mer eller mindre, kommer ha kognitiva funktionsnedsättningar (tex försämrad koncentrationsförmåga) pga av uttröttbarheten, belastnings- och intryckskänsligheten?
Det är en stor sak att själv acceptera allt detta, men att sedan få familj, vänner, arbetsliv, myndigheter, samhälle etc att acceptera det också är en ännu större sak...
Jag är avundsjuk på dem som verkar ha detta medfött; att aldrig glömma sig själv.
Jag är avundsjuk därför att glömma sig själv har blivit ett funktionshinder i ett samhälle som bygger på konkurrens också inom vård, skola, omsorg. En slags omedveten (?) socialdarwinism till följd av New Public Management (NPM) - det styrsystem som infördes inom den offentliga sektorn under 80/90-talet.
Kan detta vara huvudorsaken till den ökade psykiska ohälsan i samhället?
För glöm aldrig att ett funktionshinder alltid uppstår i en miljö, i en omgivning, i en situation; att ett funktionshinder aldrig endast beror på individen.
Det värsta som kunde hända mig händer - att vara ekonomiskt beroende.
Jag lovade mig själv som 15-åring att aldrig hamna där.
Nåväl löften kan behöva brytas när verkligheten vill annorlunda. Och jag överlever det också.
Så bra.
För mig.
Men.
Ska det vara så att de som har nedsatt kapacitet pga sjukdom/skada/funktionsnedsättning ska behöva snurra mellan vårdens, Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens olika system år efter år efter år? Vara en Svarte-Petter där vård och myndigheter bedömer den nedsatta kapaciteten så olika att individen faller mellan stolarna. Så olika att ytterligare en myndighet kan behöva blandas in; Socialtjänsten, om du inte har sparade pengar och/eller kan leva på anhöriga - vara ekonomiskt beroende, beroende av andras välvilja. Detta som jag var rädd för redan som 15-åring. (!)
Eller ska vi strunta i vår nedsatta kapacitet och ta oanpassade arbeten för att komma ur vård-myndighets-snurrandet? - för att bli ekonomiskt oberoende.
Vi betalar faktiskt med vår hälsa. En del med sina liv.
Visserligen genererar det arbete inom vård, myndigheter och begravningsbranschen. Allt enligt arbetslinjen.
Men.
Var det så arbetslinjen var tänkt att fungera?
Rehabilitering betyder bland annat "att återupprätta" vilket är allt annat du möter i kontakten med myndigheter vars huvudsakliga uppgift är att kontrollera dig genom många gånger meningslösa möten och blanketter utifrån system, lagar och regler som är kontraproduktiva sinsemellan. Många av dessa system, lagar och regler återupprättar inte din hälsa, aktivitets- och arbetsförmåga på något sätt.
Jag tror att vi alla behöver tänka nytt och föra konviviala samtal kring arbetslinjen, arbetsförmåga, människosyn och ekonomiska system.
En god början att reflektera och samtala kring ovanstående kan vara här:
bodiljonsson.se/blog/
*Konvivialitet handlar om att skapa förutsättningar för varandra, att skapa miljöer där var och en får växa och komma mer till sin rätt - tillsammans.